Mamma var arg när jag kom hem. Pappa var ute och letade efter mig eftersom jag inte kommit hem direkt efter skolan och min lillebror hade sagt att jag hade rökt på i skolan. Jag stängde snabbt in mig på mitt rum och gömde påsen med det vita pulvret i påslakanet på min kudde, sen satte jag mig vid datorn och gick in på facebook. Muhammed var offline, vilket inte förvånade mig. Och jag tyckte det var alldeles för pinsamt att fråga vad det var i påsen. Jago hade skickat ett pm till mig. Det förvånade mig eftersom vi inte var vänner men gjorde mig ändå rädd för att läsa det. Men jag tog upp det och läste långsamt igenom det, rädd för vad där skulle stå.
"Så du röker på nu också? Vilka mer droger tar du? Tror du att du är tuff nu och att alla vill va med dig? Du är patetisk. Undrar hur sur din pappa blir när han får reda på det? Eller juste, du har ingen pappa. För ingen vill ha ett litet missfoster som dig. Tro inte du är något. För din morsa har redan bevisat att du inte är det. Du var så ful så din mamma inte ville ha dig. Ingen vill ha ett äckel som dig, som pullar på skolans toaletter och drömmer om Muhammed. Äckel asså!"
Meddelandet gjorde mig inte på bättre humör, utan nu kom tårarna ist. Jag visste att jag inte skulle ha läst meddelandet. Inte kunde jag hjälpa att min mamma inte ville ha mig. Jag stängde ner meddelandet och skrev till Lindita i chatten. Hon lyssnade iaf och ställde upp som en vän ska göra. Och hon fick mig alltid på bättre humör.
Sen hörde jag pappa banka på dörren och skrika. Han var arg och svor. Han brukade aldrig svära. Jag hade aldrig hört honom så arg. Jag vågade inte ens öppna dörren fastän han stod där och hotade med att slå ihjäl mig om jag inte gjorde det. Jag kunde höra hur han försökte sparka in dörren och jag visste att den inte skulle hålla. Så jag la ner datorn på golvet och flyttade sängen så den blockerade dörren. Dörren började gå sönder så jag tog skrivbordet framför sängen och fortsatte sen fylla på med möbler tills det var fullt ända bort till väggen. Sen kunde jag se hur han sparkade rätt igenom dörren. Han fastnade med foten ett tag, men kom loss och sparkade upp större och större hål. Jag såg ingen annan utväg än att hoppa ut genom fönstret.
Jag tog min plånbok från lådan i skrivbordet och påsen med det vita pulvret från kudden. Sen öppnade jag fönstret och kollade ut. Det fanns ett stuprör som jag kunde klättra ner ifrån nästan precis jämte fönstret och jag tyckte det var bäst att chansa. Så jag klättrade upp på fönsterbrädan och tog tag i fönsterkanten samtidigt som jag sträckte mig mot stupröret. Dörren var söndersmulad nu och det skulle inte dröja länge förräns hålet skulle vara tillräckligt stort för att klättra igenom. Så jag släppte försiktigt fotfästet och flög med halva kroppen ut genom fönstret. Tyngden fick mig nästan att tappa greppet med handen vid fönstret. Jag fick ett ganska bra grepp med fötterna runt stuprännan och släppte handen vid fönstret och började glida ner. Då dök pappa upp vid fönstret. Han skret åt mig och försökte nå mig. Men jag var för långt ner. Sen försvann han in igen.
När jag nådde marken såg jag pappa komma argt gåendes runt hörnet på lägenheterna. När han såg mig började han springa och livrädd som jag var så sprang jag med. Men han kom ikapp mig. Och slängde sig över mig. Sen kom slagen. Slag efter slag mot ansiktet och jag trodde för en stund att det var över där. Tills jag tog modet till mig och utan att tänka mig för, tog mobilen i handen och smällde till honom ordentligt i ansiktet. Han ramlade iof men jag visste att han skulle ta sig upp inom bara några sekunder så jag reste mig snabbt och sprang iväg därifrån så fort jag bara kunde.
Jag satte mig i skogen en bra bit ifrån lägenheterna. Hjärtat dunkade och adrenalinet var på topp. Hela ansiktet bultade och det enda jag kunde komma att tänka på var att få tag på Lindita och Hanna. De skulle kunna hjälpa och pappa skulle annars hitta mig förr eller senare. Som tur var hade jag en stenålderstelefon så den höll efter slaget och jag skickade direkt ett mess till dem att komma och hämta mig. Jag vågade inte kontakta polisen eller sjukhuset. Det skulle bara betyda mer stryk från pappa. Jag fick svar från båda två bara några sekunder senare men båda skrev att de inte kunde. Jag hade aldrig varit hemma hos dem och visste inte vart de bodde och eftersom tårarna bara rann, så kunde jag knappt se skärmen på telefonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar