Jag växte upp bland slagsmål och misshandel. Inte många gör det. Inte på det viset jag har fått uppleva det. Min biologiska mamma lämnade mig utanför ett trapphus när jag var liten. Jag var ett oönskat barn och jag förstår inte varför hon inte bara gav mig till socialen eller adopterade bort mig. Jag flög runt mycket de första åren, innan jag hamnade där jag sen växte upp. Hos Alima och Abdel Fattah. De hade barn själva men tog emot mig och låtsades som att jag var deras barn. Men jag behandlades inte som det. Visst jag tillhörde familjen och blev behandlade som dem, men jag fick nästan alltid skulden för allt. Allt fungerade jättebra tills jag var tre år. Jag minns ögonblicket då jag hade råkat välta en vas med rosor och mamma kom skrikandes in i vardagsrummet i vår lilla lägenhet. Pappa kom efter och innan jag visste ordet av hade han smällt till mig så hårt så jag flugit in i väggen.
När jag var fyra år, var första gången jag blev utslängd. Jag hade bråkat med deras ett år äldre dotter, Fatimah, och de tyckte att det var ett bra straff att bara slänga ut mig. När jag väl började skolan, så var jag inte så omtyckt. Jag var flickan som bodde i fel familj. Jag såg inte ut som mina syskon, och jag hade inte samma hudfärg. Jag visste ju inte varför i den åldern, men jag började smått och långsamt fatta. Duardo i klassen var nog han som var värst. Han och hans kompisar brukade ta mina grejer och kasta iväg eller riva sönder eller nått. Jag hade en väldigt svår skolperiod och fattade inte speciellt mycket om varför de gjorde som de gjorde, eller varför jag var så annorlunda.
När jag var sju år, var första gången jag var i slagsmål i skolan. Det var för att Duardo hade tagit mina helt nya skor, som iof var begagnade men jag var så stolt, och kastat dem i bäcken utanför skolan. Jag hade sett hur alla andra slogs och sånt och det var första gången jag slog till någon. Duardo blev så chockad så han ramlade och fick näsblod av slaget. Jag var jättestolt och skrattade åt honom, men räknade inte med att han skulle ge igen. Duardos kompisar Jago, Faa’iq och Karim gav igen för att jag hade slått Duardo, och det var första gången jag blev misshandlad.
Jag minns en dag då jag tröttnade på skolan och bestämde mig för att inte gå dit. Jag gick iväg längs vägen i stället för att leta efter någon rolig att leka med. Jag måste ha gått iaf i en timme, och träffade en pojke i min ålder, Luka. Han var ett år äldre och var med sin klass på en lekplats jag gick förbi. Så jag gick dit för att se vad det var för barn där och om de ville leka med mig. Luka var den som först kom fram till mig, och jag minns hur vi sprang runt på lekplatsen och skrattade. Jag hade fått min första vän. Och sen när de skulle gå tillbaka till skolan, så följde jag med. Lärarna tänkte inte ens på att jag inte skulle vara där. Följande vecka gick jag till Luka varje dag och lekte med honom. Det var långt och gå men varje dag var jag så glad och taggad så jag tänkte inte på sträckan. Sen en dag när jag kom hem, skuttandes och med ett leende på läpparna så hade mamma och pappa fått reda på att jag inte varit i skolan på en vecka. Pappa reagerade med slag igen ist för ord, och åter igen så hade jag blåmärken och ont i hela ansiktet. Min bror Jamell bara skrattade åt mig och retade mig för att pappa blivit så sur.
Under tiden mellan jag var 8 och 10 så förändrades jag väldigt mycket. Jag blev väldigt kaxig och elak mot folk, vilket ledde in mig i trubbel. Både i och utanför skolan slogs jag med alla möjliga barn i olika åldrar. Luka och jag slutade träffas och Duardo slutade hålla på mot mig. Många gånger gav sig de äldre barnen på mig och slog mig och ofta vann de då också. Men jag gav aldrig upp. Hemma slog jag mina syskon och fortsatte bli misshandlad av pappa, medans mamma började bli mer orolig för mig. Allt hon ville var att jag skulle prata med henne, men det ville inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar